Artikel »
I dagens GP 28/2 läser jag ”chefer har blivit rädda för att uppfattas som auktoritära”.
Denna försiktighet från chefens sida skapar konflikter i arbetsgrupper och ingen chef vågar ta ett beslut utan att alla är överens.
Man är rädd för att gå emot sin personal och man är, tror jag, rädd för att inte bli omtyckt och det försvagar beslutet.
Denna rädsla ser jag i dagens barnuppfostran, föräldrar tar ingen tydlig ledning utan vill lägga alla beslut på barnet själv.
Man låter barnen välja och vara med i beslutet för då kan man alltid hänvisa tillbaka till det gemensamma beslutet om missnöje skulle uppstå. Jag som förälder kan stå med ryggen fri.
I artikeln skriver man att det handlar om att ta ansvar för sig själv och inte bara se alla andras fel och brister.
Det finns ett passivt förhållningssätt till omvärlden där man helst vill lägga över ansvaret på andra .
Ett motstånd att våga stå för ett beslut och ta konsekvensen av det.
Parallellen till hur vi uppfostrar våra barn är glasklar. Genom att en chef/förälder/lärare/ledare inte våga ta sitt ansvar och vara auktoritär tror vi att det är vi som styr, bara jag säger hur jag vill ha det innebär det också att jag ska få som jag vill. Eller hur?
Denna ledarstil uppmuntrar ett egoistiskt tänkande där alla hela tiden ska komma med sina åsikter, vilket är ganska tröttsamt..
Vem orkar lyssna på allas åsikter inför varje beslut?
Visst är det bra att man efterfrågar synpunkter, men för många innebär min synpunkt att jag också ska få som jag vill. Det är det som är själva problemet.
Denna ledarstil formar en individ som tror den kan styra allt efter sitt eget behov.
Jag önskar att alla som har en ledande position vågade stå för sina beslut även om missnöje uppstår. Skulle ledningen på skolor, arbetsplatser, bland politiker, i föräldraskapet vara tydligare blir det en bättre signal och det skapar trygga individer.
För någonstans så luras denna medbestämmande ledarstil oss att tro att vi hela tiden kan få som vi vill, men vissa saker är väl ändå inte förhandlingsbara. Eller?
Marie Carlsson
| 